Foto: Foto: Photomic

Mot klassikern – Vasaloppet

KrönikaVintrar i Göteborg kan vara antingen smällkalla med mycket snö eller varma och snölösa, eller vad som helst däremellan. Jag hade ställt in mig på att majoriteten av min Vasaloppsträning skulle ske på rullskidor. Det blev något pass här och där men någon riktig gnista för rullskidåkning kom aldrig och jag började ärligt talat undra hur det skulle gå.

Tredje delen i Johan Brodins väg mot En Svensk Klassiker - Vasaloppet.

December blev en svår månad då det var alldeles för lite snö för att åka skidor men ändå för mycket snö och för mycket grus för rullskidor. Julen spenderade jag med familjen i Karlstad och trots att töandet satte igång även där hann jag köra ett pass på snö. Det kändes oerhört viktigt efteråt. Jag hade nu i alla fall fått testa utrustningen och kört min första mil på snö på säkert 15 år. Tillbaka i Göteborg hittade jag till slut ett konstsnöspår i Skatås som blev längre och längre för varje dag. Jag försökte köra åtminstone ett pass i veckan där och för varje pass blev skidåkningen lättare men framför allt roligare. Mot slutet av träningen inför Vasaloppet valde jag frivilligt bort löpträning till förmån för skidåkning, så roligt hade det blivit.

När jag satte mig på bussen mot Mora hade jag ungefär 25 mil skidåkning i kroppen och jag hade gott hopp om en tid mellan åtta och nio timmar. Övernattning skedde i en skolsal i Mora efter en rejäl pastabuffé och redan klockan 02:45 blev vi väckta – efter en natt med orolig sömn – för transport till startfältet i Berga By utanför Sälen. Lite extra sömn blev det i bussen på morgonen men nervositeten var hög för nu var det snart dags.

Varje år, åtminstone de senaste 10 åren, när jag suttit i TV-soffan och sett på Vasaloppssändningen, har jag drömt om att vara med. Nu var det på riktigt, på allvar. Jag skulle verkligen åka Vasaloppet. Helikoptrar flög över startfältet, tider och planer diskuterades med grannarna i startledet och plötsligt small startskottet och vi stod stilla… Det tar ju en stund att få 14000 skidåkare att komma i rörelse men snart började vi glida framåt, till den stora backen i början där det tog stopp. Det tog en bra stund att komma uppför backen men väl uppe var det underbar skidåkning i några mil tills spåren blev lite för dåliga, mycket p.g.a. lite för hög temperatur.

Det häftigaste var nog ändå de klassiska kontrollerna. Att få glida in i Smågan för en mugg sportdryck. Att få dricka blåbärssoppa och äta Vasaloppsbulle i Mångsbodarna. Och lite skoj var det att någon kilometer efter Smågan köra om TV-profilen Rickard Olsson och byta några ord med honom.

Efter drygt nio timmars skidåkning kom jag in på upploppet i Mora och fick se den efterlängtade målportalen. "I fäders spår för framtids segrar"? En sak är klar, min far har aldrig åkt i dessa spår även om han är uppväxt i Dalarna, men det var en rejäl seger för mig att ta det sista staktaget in i mål. Blåsor i händerna och ont i ljumskar, höfter, rygg och armar men så otroligt nöjd trots att tiden 9:13 var sämre än mina förhoppningar. Bara Vätternrundan kvar i Klassikersatsningen och innan jag somnade i bussen på väg hem hann jag tänka att jag såg fram mot att möta våren i Göteborg på två hjul. 

Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.