Lång väg tillbaka

En lång väg tillbaka

2009 fick jag nog av att väga 140+ kg och kunde knappt gå upp för en trappa utan att hålla på att dö. Då bestämde jag mig för att göra något åt saken och började träna med målet att klara av Göteborgsvarvet 2010.

Det målet nådde jag och fick samma sommar känna på min första triathlontävling. En kort motionssprint i Sövde med en termometer som snuddade vid 30 grader (plusgrader alltså) där det första momentet var klart mest skrämmande eftersom jag inte kunde simma ordentligt.

Efter att ha blivit ordentligt biten av triathlon så kände jag att ett nytt mål var lämpligt. Så efter lite spånande så tyckte jag att en halv ironman i Sövde 2011 vore ett bra mål. Men efter lite funderande så ändrade jag målet till Järnmannen i Kalmar 2011. Varför sikta mot grantopparna när man lika gärna kan rikta in sig på månen.

Resten av 2010 och 2011 blev en fokuserad marsch mot Järnmannen. Väl där så kände jag mig fokuserad och redo. 30 kg av kroppen var borta och kroppen var redo. Simningen och cyklingen gick bra men när det var dags för löpning så tyckte foten att det inte var lika roligt att vara med. Det var då som jag upptäckte att jag "led" av Mortons Neurom, dvs en förträngning i nervkanalen i foten, och löpningen blev snarare en powerwalk. Jag kom runt och redan där under loppet så satte jag upp nästa mål, en trippel ironman i Lensahn.

2012 skulle bli en formalitet med träning och sedan Ironman i Kalmar som kval inför Lensahn 2013. Men en och annan skada under året gjorde att jag inte kom helt förberedd till Kalmar. Men grundkondisen räckte och givetvis trilskades foten. Så jag tog mig runt vilket var det stora målet med den tävlingen och sedan skulle jag bara anmäla mig till Lensahn och fokusera på träning.

Men under hösten 2012 så åkte jag först på en lungsäcksinflammation och sedan påbörjades en lång rad förkylningar och annat som jäklades med mig och som förstörde större delen av 2013 och 2014. Motivationen gick i botten och i takt med att den surt förvärvade konditionen försvann så ökade vikten. Under 2015 så började luckorna mellan förkylningarna bli såpass stabila att det började tändas ett hopp om att kunna träna strukturerat igen. Men lathet och bristen på motivation gjorde att det dröjde ända tills nu i maj 2016 innan jag fick tagit mitt första motiverade pass. Visst har det funnits tillfällen när jag gjort lite träningspass under dessa tidigare åren men motivationen att komma tillbaka har inte funnits.

Men nu har jag gett mig sjutton på att komma tillbaka. Jag ska tillbaka och jag ska få bort de där kilona runt magen som jag 2011 svor att jag aldrig skulle få tillbaka. Pannbenet är hårt och nu är det hög tid att visa att det går att använda igen. Vägen är lång och det gäller att inte stressa. Men samtidigt så får man inte ta det så lugnt att motivationen försvinner.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.