Vasacoachen

Vasaloppet 2017 - ett antiklimax

Vi hade ju i alla fall tur med vädret….

Årets storhelg blev inte alls som planerat, det blev ett riktigt antiklimax. Det var inte det här jag ville när jag satt och kollade på förra årets Vasalopp i soffan. Det var heller inte det här jag hade slitit för i 365 dagar och över 400 träningstimmar. Det var absolut inte det här jag tänkte efter tre riktigt bra tävlingar, varav två stabila led2 seednigslopp. Om jag ska vara riktigt ärlig så var jag i min livs form (hittills) med bara två veckor kvar till Vasaloppet och dessutom med den där känslan att någonting stort kan vara på gång. 

Men så blev det inte….

Redan på onsdagen fick jag slänga in handduken för Staffetvasan, vilket faktiskt var skönt bara några timmar efter beskedet till de övriga Halmstadåkarna. Så med några extra återhämtningsdagar hemma i Halmstad blev det fredag och bilfärd upp mot Dalarna. 

image

Så här skrev jag då - Hela teamet på väg upp till Dalarna och jag är på G. I eftermiddag ska jag snöra på mig löparskorna och lufta av mig. Jag vill framför allt känna hur kroppen svarar efter den här sega sjukdomsperioden. Om det känns bra kommer jag dessutom köra ett lättare pulspass imorgon innan jag åker vidare upp mot Sälen/Lima. Förgoppningsvis har jag den där sprittande känslan i kroppen, vi håller tummarna!

Väl uppe i Dalarna gjorde jag precis enligt plan och snörade på mig löparskorna i syfte att testa kroppen. En lätt runda på 20 minuter resulterade i 4 km (kontrollerad fart - 5:00 min/km)..Känslan var okej, det var jätte skönt att få svettas och lufta kroppen, men inte direkt mer än så. “Men det är bara för att jag har varit inaktiv i två veckors tid” tänkte jag och fortsatte in i Vasaloppsbubblan.

image

På lördag fortsatte färden tillsammans med den rutinerade Lekerydsbilen. Lunch, nummerlappsuthämtning och en runda i Vasaloppstältet, där det faktiskt blev ett pulverköp som en backup om snöfallet skulle sluta (Skigo CM 17 LDQ). Därefter blev det spårkoll vid Evertsbergsjön och färd vidare ner till Lima Skola där vi sov.

image

Massa nysnö och och fint vinterlandskap precis innan Evertsbergskontrollen. Hit kom jag aldrig…

Glidvallningen gjorde jag på torsdagen och fästet på lördagen kvällen innan start. Det här hade jag på:

GLID: 2 lager HF Universal + pulver C105
Fäste: Base grundvax + 2 lager HF rött + 4 pyramidlager HF Violett   
Binding: -1

I Lima blev det som vanligt. Fästvallning, käk i matsalen, kvällspromenad och till sist men absolut det viktigaste “klädhögsbyggande ala Carlsson”. 

image

Här ser vi Carlsson i sitt Esse och det blev x antal dubbelkollar av högen ska jag säga. Men ordning och reda, det hade vi till slut.

Vasaloppsmorgon, frukost vid 03:30 och avfärd senast 04:45. Med tanke på att mina rumskamrater inte ville stressa på morgonen så löste jag bussplats med Jönköpingsbussen som också bodde i skolan. Det gick väldigt smidigt då jag absolut inte ville störa morgonrutinerna för mina rumskamrater. 

“Jag har hellre en fungerande buk i 9 mil, än att stressa till kön in till startfållan”  sa en av de rutinerade klart och bestämt när jag snällt frågade om vi kunde åka lite tidigare. 

image

När vi kom till startgärdet kl. 05:15 så var det redan fullt med kö, vilket jag redan var förberedd på. Så det var bara att ställa sig i den ormliknande kön med munnen in mot led 2. Halv 6 öppnades fållorna och det gick faktiskt väldigt smidigt att komma fram. Jag tog plats precis i mitten till höger om säckfållan och räknade åtta par skidor framför mig. Inte det jag hade önskat, men det var bara att gilla läget. Därefter blev det en lång uppladdning i bilen fram till start. 

Känslan att sätta på sig skidorna strax innan start var som vanligt häftigt, inspirerande men också lite nervöst. Jag visste ju inte hur kroppen skulle svara.. Starten gick, jag följde med ledet framför mig och upplevde att jag hade hamnat rätt. Bra tempo med ingen trängsel  gick det smidigt fram till vägövergången. Strax in i backen gled jag om Halmstadkollegan Kennet Rolling som startade som andra man i mitt led, så där fick jag min bra start bekräftat.      

Staka vs fäste?!
I backen var det extremt trångt och stressigt. Det var ingen jätte härlig stämning om jag säger så. Här var det en tydlig kamp mot stakarna och åkarna med fäste.  Folk utan fäste stod kompakt och hängde på stavarna medans vi med fäste saxade med skidorna med lite bredare plats.  Svårt att säga om det var fler stakare än fäståkare, men det är klart jag la märke på alla som hängde på stavarna och skrek att vi skulle flytta på skidorna. Nästa år kanske det är min tur att skrika på fäståkarna, vem vet… Om jag ska staka Vasaloppet 2018 kommer jag bestämma det redan nu i maj, för det krävs sin träning.

Kroppen vaknade aldrig
Trots trängseln och den dåliga stämningen i backen upplevde jag ändå att det gick fort upp till toppen. Jag hade fortfarande Kennet bakom mig och tempot flöt på bra. Dock väntade jag på att kroppen skulle vakna, det var något som saknades. 

Smågan passerades på 43 minuter (placering 1003) och här började jag tänka att jag kanske behövde en timme för att väcka kroppen. Så är det ju ibland, att man liksom bli starkare med tiden. Men det var bara ett önsketänkande. På myrarna efter Smågan, där det var en ganska kraftig motvind, blev det påtagligt att kroppen inte ville mer. Det smög fram ett tryck över bröstet och ju mer jag tog i blev trycket ännu mer. Jag låg bara med i klungan, gjorde inget extra men hängde med så gott det gick. Jag testade att trycka på några gånger till men trycket över bröstet blev bara värre. Så vid 15 km, där planen egentligen var att ta den första energin, valde jag istället att glida över till högerspåret, dra ner på tempot för att sedan bryta i Mångsbodarna. 

Med gråten i halsen och med ett deppigt huvud mysåkte jag sedan de lååånga 9 kilometerna till kontrollen. Jag hann tänka en hel del under den sista halvtimmen. Resonemang om att fortsatte loppet i ett lugnare tempo, testa att köra till Risberg och hoppas på att kroppen vaknar då eller bryta här och nu och åka skoter sista biten. Ja ju mer jag tänkte desto lättare blev det. Kroppen säger ifrån, det är bara att lyssna…. Tyvärr!  

Skämsbussen, after ski och en piss i havet
Jag var tredje man in i bussen efter två elitåkare där den ena hade fått ryggskott och den andra hade varit sjuk precis som jag. Därefter fylldes det på lite hela tiden och resan mot Mora började sakta.

På bussen fick jag låna en mobil för att ringa Emmelie som skulle vara i Mora och ta emot mig i mål. När jag äntligen når henne så är hon kvar i Ludvika med en sjuk Ella, som hade drabbats av andnöd och varit på akuten under natten. Jag blev iskall och jätte skakis, helt plötsligt var Vasaloppet glömt.

Men det var inte så farligt tack och lov. Ella hade fått krupp och det var inte mer än så.  

Efter många om och men rullade vi till slut in på bussparkeringen i målområdet. Då var klockan 13:32 så min Vasaloppstid 2017 blev alltså; 5 timmar och 32 minuter, vilket är en ganska okej tid ändå. Men jag tror fan det hade gått fortare att åka skidor om formen hade varit med mig.  

Donken för fösta gången för Ella och hon ser ju ganska nöjd ut trots allt

Framme i Mora och efter att ha hämtat väskorna dröjer det inte länge förrän världens bästa Sambo, svärmor och älskade dotter kommer för att hämta mig. Där och då var Vasaloppet bara en liten piss i havet…

Men nu en vecka senare är Vasaloppet 2018 redan i sikte och för den här tösen är det pappa som är bäst oavsett hur det går

Stort tack till alla som stöttar och supportar mig på dessa äventyr. Ni alla betyder så mycket. Ni pushar på framåt, ni bromsar tillbaka, ni inspirerar och ni motiverar. Tack ännu en gång! 

Vi ses snart igen, då är löparskorna på!

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.