2013 ja vad ska man säga....

Ja vad ska jag säga om detta år? Det blev inte som jag tänkt mig...

Jag började 2013 som en övertaggad löparjunkie, sprang sprang och sprang. Allt i mitt liv handlade om att prestera...

Skulle bli bäst på allt och det fanns ingen tid att förlora.

I februari crashar jag totalt... Vissa kallar det "gå in i väggen" eller utbränd eller utmattningssyndrom. Allt som hade gått så fort

så fort... Plötsligt drogs det i nödbromsen vare sig jag ville eller inte. Det som följde var mitt livs värsta tid av kroppsliga sensationer.

Sjukhusvistelse en tid och sjukskrivningen var ett faktum. Jag var inte odödlig, det var dags att lyssna på min kropp och  vad den behövde!

Det var inte bara slutet på en tid av konstanta prestationskrav på mig själv  utan även starten på ngt nytt. När den värsta tiden av krisen passerat så började jag plocka ihop pusselbitarna av mitt liv och se vad som verkligen var viktigt i livet...

Saker som pengar, titlar och karriär eller att springa sub3 på maran framstod som illusioner av lycka, det som verkligen fyller livet med mening var de sakerna som stått framför en hela tiden: min älskade flickvän, familjen, vännerna, mina hobbys men framför allt min hälsa! Utan sin hälsa så är de svårt att uppskatta ngt överhuvud taget!

Och vad vi gör med oss själva i denna tid vi lever... Alla krav och all bekäftelse som vi ständigt söker av vår omgivning. Många presssar sig till gränsen utan ngn som helst tanke på att hälsan kan vara i fara och det är inte förrän vi slår i den där "väggen" som vi förstår var gränsen var...

Men ur kriser kan det komma ngt gott. Jag önskar ingen att genomlida det jag gick igenom men samtidigt är det svårt att säga om jag kunnat göra de insikterna jag gjort annars....Kanske kan jag hjälpa andra innan det är försent för de?

Ur spillrorna så fanns alltid löpningen kvar som ngt jag längtade efter att få komma tillbaka till. Men på vilket sätt?

2012 avsluatdes med en mara i Amsterdam på 3:15 och där och då var jag fast bestämf att jg skulle nå sub3 2013. Den krampaktiga

ambitionen fanns inte kvar ett halvår senare. Det enda som fanns kvar var att jag ville springa, oavsett tider, tempo eller distans...

Maj 2013 så tog jag mina första löpsteg efter 3 månader av helvete. Fortfarande skakig men hoppfull att jag kunde komma tillbaka på ngt sätt. Försiktigt, föriktigt började jag träna igen.

Men som alltid så måste man tydligen lära sin läxa om och om igen innan det sätter sig...

Jag blev så ivrig att bli bra och bygga en otrolig hälsa, gick med i TSM sommargruppp, gick med i Huddinge AIS löpargrupp, tränade åter igen som att inget hade hänt... Kvalitetspass deluxe på bana och ingen återhämtning tog ut sin rätt.... Jag fick problem med höger knä...

Det var nu som jag verkligen började lyssna på vad min kropp behövde. Jag fick rådet från min käre löparvän Nino att besöka Access Rehab och se vad problemet handade om.

Efter det har inget varit sig likt gällande min träning. Jag började om helt med min träning och började om från början. Det var ngt som påverkade mig på alla plan i livet. Jag förstod att om jag vill hålla långsiktigt så behöver jag förstå hur min kropp fungerar och ta hand om den! Löpning, kost, vila, återhämtning, jobb etc.... Allt behövde genomsyras av en röd tråd att sätta hälsan först av allt!

Jag slopade alla planerade lopp och tankar på att springa på tider... La ned pulsklocka och var glad att bara kunna springa!

Jag har nu i 6 månaders tid rehab & prehabtränat med coachning från Access rehab. Sedan har jag haft ynnesten att få träna med Huddinge AIS. En fantastisk klubb med en grym gemenskap och beundrandsvärda löparsjälar!

Äntligen en plats där jag kan kultivera min löpning på bästa sätt. Men viktigast av allt har jag hittat ett förhållningssätt till löpningen som känns hållbart. Resultat i sig är roligt men verkligen inte viktigast! Attt springa i sig är viktigast med löpningen, att bara få ge sig ut och låta benen gå... Tider och resultat kommer förr eller senare. Att vara skadad och borta från löpningen är hemskt och varje löpares mardröm. Så det är därför jag nu är så glad att känna att min drivkraft ligger först och främst i att hålla mig hel och ha en hälsa som håller för löpningen och livet i stort!.

2014 kommer vli ett riktigt roligt löpår för mig, med klubben och framför allt för min hälsa  :)

2 kommentarer till inlägget

1972 • segeltorp
#1
1 januari 2014 - 15:53
Härlig läsning!!
Och det bästa med din inställning att du är och förblir en vinnare oavsett tider och placeringar.

Go champ!
1981 • Stockholm
#2
1 januari 2014 - 15:59
Tack coach för värmande ord!

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.