Skynda långsamt - my ass!

Dagens positiva besked hos sjukgymnasten: Får börja löpträna igen nu efter 7 veckors uppehåll! Tjoho!

Frakturen (det var tydligen en ren fraktur, inte en spricka. Andra tåbenet var av, och lite isärdraget apparently...) har läkt ihop, foten gör inte ett dugg ont, och jag kunde både hoppa, göra enbensvadhävningar, och springa en kortis på löpband utan smärta. Great success! (Har inte vågat belasta foten med något mer än vardagspromenader senaste tiden.)

Dagens negativa besked: Igångsättningsschemat gör mig faktiskt heldeppig. Kommande vecka får jag göra 3 pass, där jag går 5 minuter, springer (eller nej, lunkar) 1 minut, går 1,5 minut osv. Hela 6 repetitioner. Total löptid: 6 minuter. GRÅTA!

Veckan efter: Gå 5 minuter, lunka 2 min (!!!), gå 1 min, upprepa 6 ggr. Totalt 12 min lunk. 

*Hit me, hit me, hit me hard, hit me right between the eyes, I wanna see the stars...*

Jag vet att det är bra att skynda långsamt. Bara det att det är så fruktansvärt deprimerande att göra det. Minnet av 8-milsturen i Alperna som avverkades på 10:40 h känns väldigt långt borta just nu, när jag får löpa 6 minuter på ett pass kommande vecka... Tur att jag fortfarande tycker cykling är kul i alla fall. Blir nog till att kombinera framöver - ta en timmes tur med lite puls och sen avsluta med dessa igånglunkar. Bäst att ta på jackan, jag lär hinna bli kall.

God helg alla löpare, spring lite för mig med. Och tacka er lyckliga löparstjärna för att ni kan springa (om så är fallet).

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.