Om att bryta och komma sist

Gräsängel på Sandskogens IP

Förra veckan var nog min viktigaste löparvecka hittills sedan jag började på allvar med löpning för ett drygt år sedan, rubriken till trots. Det började med VDM 5000m i Ystad i torsdags, som klubben samarrangerade tillsammans med Ystad IF. Jag hade min egen hejarklack med mig i form av döttrarna på 7 och 10, och sommarkvällen bjöd på i det närmaste perfekta förhållanden. Om ni inte varit på Sandskogens IP, så är den väl värt ett besök! Ligger oerhört vackert precis vid havet och är i allra bästa skick. De nylagda banorna är så fina så man knappt vågar beträda dem. Ett stort gäng från Björnstorp var på plats och många verkade ha ambitioner att debutera med glans eller sätta pers. Så också jag som tänkte göra en minnesvärd debut på ner mot 20 minuter. Det var kanske här det började gå fel! För första gången hade jag riktigt höga förväntningar på mig själv och började bli riktigt nervös. Började värma upp redan en timme innan. Hade jag inte lite ont, eller krampkänning i baksidan av vänster lår? Undrar om jag återhämtat mig tillräckligt efter nya styrkeprogrammet? Med tvivel surrande i huvudet ställde jag mig iallafall på startlinjen. Planen var att hålla ett jämt och fint 4-minuterstempo och kanske ta rygg på killen från Genarp eller H från klubben. Så var vi iväg och jag höll tempot ganska bra, men tyckte mig känna lätt kramp i vänster baksida. Tänkte att det brukar ju släppa både kroppsligt och mentalt efter ett par varv, men det gjorde det inte! Sprang alltmer spänt och tyckte det gjorde för ont i låret. Vid fyra och ett halvt varv sprang H om mig och det kändes som om jag snarare sprang på stranden nedanför och inte på den supersnabba nylagda banan. Baksidan av låren kändes som betong och jag bestämde mig snabbt för att kliva av. Fem varv blev det i rätt tempo, men sedan tog det stopp. Gjorde lite yogastretch på innerplan med flickorna omkring mig. - Hur gick det pappa? Har du ont? Så då har jag brutit mitt första lopp, och självklart kände jag mig besviken. Särskilt som de flesta i klubben hade en toppendag, med medaljer och pers på löpande band! Å andra sidan kunde jag glädja mig åt kompisarnas resultat och den fina kvällen på stranden med flickorna.

Började fundera på vägen tillbaka till Lund hur jag skulle göra med nästa tävling som var redan på söndagen. Dessutom inte vilken tävling som helst, utan mitt andra 400m-lopp i karriären som skulle ske i Vellinge. Också premiär i ett seniorheat. Första tanken var att det är ju ingen mening med detta! Jag kommer ju bara vara till åtlöje! Då kom det förlösande skrattet bubblande inombords. Jag är ju faktiskt en 44-årig nybörjare och att jag springer runt på löparbanor med spikskor är ju både lite komiskt och rätt coolt! Jag har ju inget att förlora och det är ju bara att försöka att ha kul, men samtidigt ha några mål! Målet för söndagen var att bokstavligt talat komma på banan igen och se till att ha kul. Åkte dit med flickorna och klubbkompisen H, och kände mig avslappnad inför loppet. Uppvärmningen gick fint och den riktiga nervositeten kom inte förrän vid uppropet till heatet. En säkert 20 år yngre kille önskade mig lycka till medan jag rättade till startblocken. Så gick starten och jag var ohjälpligt efter redan efter första kurvan. Hittade inte riktigt flytet på rakan, men kände att jag hade lite krut kvar i benen i andra kurvan och fick energi av att coachen peppade! In på upploppet gick det bättre än i förra loppet. Stumnade rejält, men lyckades hålla benen igång till tonerna av peppning från H. Underbar känsla att gå i mål och tiden kändes mindre viktig! Flickorna hade köpt Cola till mig och jag köpte en hamburgare. När jag klämt den kollade jag tiden på anslagstavlan. Sist visste jag ju redan att jag var, men tiden var en överraskning: Pers med 9 hundradelar. Då är jag ju på banan igen och tänk så kul det kan vara att komma sist!

2 kommentarer till inlägget

1956 • Lund
#1
20 juni 2016 - 13:30
Modigt gjort och jättebra löpt, Mattias! Kul!!
1971 • Lund
#2
20 juni 2016 - 15:38
Tack Mikael! Lite navelskådning blir det förstås när man skriver om sig själv, men jag hoppas det kan roa, inspirera, eller kanske reta upp någon litegrann!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.