Tjörnarparen 100 km - fina grejer!

Att springa i 10-12 timmar börjar kännas rätt normalt. Det låter konstigt, jag tycker att det är lite konstigt. I fredags åkte jag, Fredrik och Patrik till Hörby. Vi sov och käkade hos min syster. Efter en natt med hygglig sömn och frukost åkte vi till Tjörnarp där vi mötte Christian som skulle springa 50 km. Linda, Fredrik och Lupita var det också väldigt roliga att träffa igen. Sista fixet innan start och sedan bar det iväg. 

Innan jag går in på hur jag gjorde i de skånska skogarna måste jag säga något om evenemanget i sig. Kan jag uppmuntra några att springa Tjörnarparen nästa år så gör jag gärna det. Väldigt gemytligt och alla inblandade, Lars Hektor och alla funktionärerna, är så entusiastiska, glada, omsorgsfulla och omhändertagande. Ultralöpare är som de är, glada och tacksamma. Depåerna är fyllda med det som behövs och lite till, typ lokalproducerad ljuvlig ost! Hela Tjörnarp verkar vara ute skogen och hälpa till. I december är det typiskt sett blött i Skåne, även vi som springer med skor på oss hade jord under tånaglarna vid målgång. Jo, faktiskt, en löpare startade i sandaler och kom i mål med sandalerna i handen. Terrängen är knixig och fin, grusvägarna omväxlande och de obanade delarna är roligt brötiga. Bra bana och ett grymt evenemang. Med lite feljoggande fick jag ihop 103 km och 1300-1800 höjdmeter beroende på vilket system jag köra min gpx-fil i. 

50 km-löparna susade iväg och jag försökte hålla lite koll på nummerlapparna med röda siffror. Det gick rätt bra. Var ganska säker på att jag bara hade en 100 km-löpare framför mig. Inom första minuten blev vägen till stig och spångar. Vackert längs sjön även om vädret inte visade upp den skånska naturens allra vackraste sida. Småblött men inte så farligt som jag hade befarat och konstaterade att mitt skoval skulle fungera. Altra Lone Peak är mina favoritskor men sulan är inte särskilt grovmönstrad. Det var först i den mest branta backen som det till och med blev svårt att ta sig upp. Men visst det var småslirigt och kladdigt på många ställen. En grövre sula och en lite mer dämpning hade varit skönt.

Efter 11 km vid första stationen, Suggan, fick jag reda på att det var Sune som låg längst fram och att jag var tvåa. Båda hade vi sällskap av pigga 50 km-löpare. Vid nästa kontroll efter 22 km eller så, Osterian i Nyrup, fick jag veta att jag hade 12-15 minuter fram till ledaren. Han springer fort därframme tänkte jag och bestämde mig för att inte börja jaga. Men jag ville heller inte släppa iväg honom särskilt mycket mer. Efter 29 km var jag ikapp och blev först förvånad men såg sedan att han verkade ha det rätt kämpigt där. Samtidigt kan avståndsuppgiften jag fick i Nyrup ha varit fel. 

När jag passerat Sune som lett från start gasade jag på lite och stannade väldigt kort tid vid stationen Galten vid 30 km för att skapa en liten lucka bakåt. Nästa gång som jag säkert visste var jag hade de andra var när jag vänt i Tjörnarp och på vägen ut på varv två mötte löpare som var på väg mot mål eller för att vända och ge sig ut igen efter mig. Jag tyckte att jag mötte Sune lite för tidigt. Han måste ha fått förnyad kraft tänkte jag. Det var riktigt kul och motiverande att möta alla löpare, många high-fives och glada tillrop. De flesta skulle ju in i mål och var glada för det. Det gjorde mig glad att se Patrik, Fredrik och Christian igen, de tuffade på fint.

Snart var det dags att få på lampa och reflexer. När jag kom till Suggan efter 61 km så berättade funktionärerna att Sune stannat vid 50. Men jag hade ju inte så himla mycket mer tillgodo på på nästa gäng tyckte jag. Aptiten började tryta och jag övergick till att äta bara när jag var på de stationerna. På Osterian blev jag insläppad i butiken och fick blåbärssoppa, kaffe och ost. De försökte stoppa i mig korv med bröd också men det klarade jag inte. Alla funktionärerna var helt fantastiska och sjukvårdarna så noggranna i sina frågor att jag till slut hör mig erkänna att jag kissar för sällan. Stor omsorg och entusiasm! De uppsakattar att jag har ca 3 km tillgodo på en ensam tvåa. I terrängen fram till Osterian är det ca 20 minuter för de flesta även om man är pigg. Iväg och jag kände mig stark. När jag kom till Galten så var jag fortfarande pigg och kände att det inte spelar någon roll hur långt det är bakåt i fältet. Jag sprang i princip så fort jag kunde givet mörker och terräng så tar de in på mig så får det vara så. Lugnet la sig. Aptiten var borta, magen gillade inte att få i sig saker när jag sprang. Snart fick jag börja anstränga mig en del, benen ville gärna stanna. Vid Suggan, sista stationen och med 11 km kvar, gav jag mig därför lite extra tid. En stor kopp kaffe, två muggar vatten, godis, kex, saltgurka och så iväg. Efter 50 m stötte jag på Lars Hektor igen, tävlingsledaren hade tittat till mig vid flera ställen längs banan sedan jag gått upp ledning. Vi pratade och han fotograferade. Jag frågade optimistiskt om man kan ta sig till Tjörnarp på 60 minuter. Han sa att det kan man men det är svårt, "du måste ju igenom hiet". När han vände tillbaka mot stationen så gasade jag lite och kom runt kröken. Där kom allt från stationen upp igen. Fullständig tömning. Det har jag aldrig sprungit mig till tidigare. Intressant tänkte jag, hur ska det kännas att springa nu? Det kändes alldeles utmärkt i tre kilometer. Sedan blev det segt. Det tog nästan 80 minuter att klara av sista dryga milen och under tiden lyckade jag få i mig en halv dextrosoltabeltt och en skvätt vatten. 

Inne i Tjörnarp fick jag ett fantastiskt mottagande. Stora pokaler och goda mackor. 

Detta var ett mina bäst genomförda lopp någonsin. Ungefär 5.05 på första rundan och 6.10 på andra där mer än 5 timmar gjordes i mörker. Ganska jämnt skulle jag säga. Nöjd och glad! Tjörnarparen är en mycket bra tävling och det säger jag inte bara för att jag lyckades bra.

 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.