Race report - Hallands Ultra 50 km

Jag sprang Hallands Ultra premiäråret för två år sedan och har längtat tillbaka sedan dess. Förra året passade det inte eftersom vi skulle bli föräldrar en månad innan. Men i år var det dags igen och fru och dotter var på plats för att heja på, dessutom även svärföräldrarna, mycket trevligt! Trots mindre  träning än för två år sedan kände jag mig väl förberedd och trodde att jag kunde matcha tiden för två år sedan, ca 5:51. Den här gången visste jag exakt vad jag gav mig in på efter att ha sprungit 50 km en gång (DNF på BUM 87 km) och 42 km på Skogsmaran under 2016 och dessutom fått några långpass i benen senaste tiden.

Vi åkte ner till Halmstad på fredag och jag hade på eftermiddagen börjat känna mig lite konstig. Lätt illamående och lite småont i magen. Laktos-överkänslig som jag är så är jag van med lite ont i magen men det här var annorlunda. Kände mig ändå pigg så var inte särskilt orolig.

Jag fick skjuts av frun ut till starten och kom dit lagom tidigt så att jag hann hämta ut nummerlappen och fixa i ordning allt utan att stressa eller vänta för länge. Magen kändes bra. Pratade med en kollega som skulle springa tillsammans med sin träningskompis, deras plan var att springa i 6:10-6:20 till en början. Jag hade tänkt mig någonstans 5:45-5:50 eller liknande vilket är för mig ett bekvämt tempo, långsammare känns alltid konstigt att springa på plant underlag.

Laddad inför start

 

Starten till 11,5 km (Kungastenen)

Tog det lugnt i starten och försökte bara hitta in i loppet. Det är otroligt fint första kilometrarna och jag hittade snabbt in i mitt måltempo. Min energiplan var att äta 2 gels och en bar från (båda från Umara som jag vet fungerar för mig) varje timme samt komplettera med lite sportdryck på stationerna (blir ca 75 gram kolhydrater per timme). Utöver det hade jag med mig vätskeblåsa i ryggsäck som rymmer ca 1,5 liter. Så fort jag hade tagit första gelen så började jag känna av magen och illamåendet kom. När jag hade följt min plan första timmen tänkte jag att det här inte kommer att hålla så jag måste skära ner på intaget. Allt annat kändes bra och första milen passerades på 58:26, precis enligt plan. Vid första kontrollen tog jag två muggar sportdryck och sprang vidare direkt.

 

Rasande fint längs kusten efter Tylösand in mot stan 

 

11,5 km till 21 km (Slottsbron)

Löpningen flöt på bra egentligen men jag började fundera mer och mer på magen. Kände egentligen inget behov av att uppsöka toalett men började ändå titta efter var det kunde tänkas finnas några längs Prins Bertils stig. En sak jag hade förträngt från förra gången jag sprang är hur teknisk och svårlöpt även första biten är jämfört med ett vanligt flackt lopp. Jämfört med vad som kommer senare i detta lopp är det ingenting men tänkte på hur jag har sålt in loppet till kollegan "30 lättlopta kilometer, sedan börjar utmaningen på riktigt...". Andra milen tog drygt 59 min. Kom på att jag måste få i mig lite energi så jag tog en halv bar strax före kontrollen och började genast må lite sämre igen. Vid kontrollen stod fru, dotter och svärföräldrar och hejade på med uppmuntrande tillrop. Drack två muggar sportdryck och kände på vätskeblåsan att det fanns kvar för att klara mig till nästa kontroll.

 

21 km till 29 km (Ålengesvägen)

Efter kontrollen började det kännas tungt och jag hade svårt att hålla tempot uppe. Blev omsprungen av ganska många på de otroligt fina stigarna längs Nissan. Insåg att det här kommer bli otroligt jobbigt utan energi samtidigt som det skulle vara nästan omöjligt med det illamåendet som kom, svår balansgång. Tvingade i mig två gels ganska tätt inpå varandra. Vid kontrollen var det dags att fylla på vätskeblåsan som nu var tom. Drack två muggar sportdryck.

Här var det jobbigt, till och med så jobbigt så jag inte klarade av att få med Nissan på fotot... 

 

29 km till 36 km (Klubbstugan)

Här är den jobbigaste biten mentalt på den här banan. Det är förhållandevis tråkig miljö, skogsbilväg med skog runtomkring, i jämförelse med vad som presenterats tidigare på banan är det ingenting. Dessutom går det konstant lite uppför i drygt 2 km. Det lutar tillräckligt lite så att det skulle gå att springa om man skulle vara pigg men tillräckligt brant för att det känns som en dum idé. Här umgicks jag faktiskt med tankar om att kliva av och skita i resten. Känslan var bitvis gråtande fosterställning. Strax innan kontrollen får vi en försmak av vad som väntar med småstigar. Jag älskar skogen, klart jag ska fortsätta! Vid kontrollen tar jag en bit saltgurka och två muggar sportdryck. Jag satte mig ner en minut och tittade på alla som bytte skor. Jag var väldigt säker på mitt beslut att köra på mina Salming Speed även på stigarna. Tyckte fortfarande jag hade gjort rätt.

 

36 km till 43 km (Toftasjön)

Jag inser när jag lämnar kontrollen efter 4:07 att det skulle bli nästan omöjligt att gå under 6h. Precis som förra gången känner kroppen av den annorlunda löpningen som det blir på småstigar och jag känner mig faktiskt lite "pigg" och tycker att jag kan ligga på hyfsat. Jag springer nu om ett flertal vilket alltid är stärkande. Jag vet att det är relativt mycket nerför fram till "Spybacken", och uppför den får man ju gå! Jag märker också att mina skor känns tillräckligt stabila och bra grepp för att fungera effektivt utan att tänka något särskilt. Ytterligare bekräftelse på att jag valt rätt att inte byta skor. Det är dessutom något torrare än jag befarat. När vi har tagit oss uppför spybacken så väntar ca tusen trappsteg (har inte räknat men det känns så) innan vi kommer upp till toppen. Väl uppe på toppen står det nötcreme och väntar. Jag tror det i alla fall, jag hör andra pratar om det, jag fäller ner skygglapparna och trampar vidare. Jag tar en gel istället och börjar trampa på i nerförsbackarna ner mot kontrollen. Jag vill ju inte skryta men här känner jag mig riktigt snabb. Frun har tagit sig till Toftasjön och det känns skönt att se henne. Hon kommer också med det bästa peppet någonsin: "om du kämpar på ända in i mål åker vi hit nästa år också!" :) klart jag blir peppad av det! Tvingar i mig en bit saltgurka och tar sportdryck och coca cola.

  

Mitt i Spybacken är marapasseringen. Backen avslutas sedan med en hiskelig massa trappor...

 

43 km till mål

Efter kontrollen börjar det kännas tyngre igen. Kanske inte skule tagit gurkan eller colan. Ordentligt illamående men nu är det inte långt kvar. Börjar sysselsätta huvudet med att räkna på vilket tempo jag skulle behöva hålla för att klara mig under 6h. Kommer varje gång fram till att det inte kommer gå, men skam den som ger sig liksom. Vid 46 km börjar jag frysa och blir kissnödig, jättemärkligt eftersom jag tycker att jag druckigt dåligt. Nåja, stannar i alla fall och kissar och fortsätter att kämpa på. Det är ändå ganska tröstande att de flesta runtomkring är lika trötta och långsamma. Springer till slut in på 6:06:15, vilket jag måste vara nöjd med med tanke på förutsättningarna och hur dagen utvecklade sig.

 

Jag har ingen målgångsbild eftersom jag var för upptagen med att inta gråtande fosterställning... men plankan från Pios inne i Halmstad på lördag kväll var fin!

 

Summering

Tredje milen gick på ca 75 min vilket är 15 min långsammare än för två år sedan. Här ligger också hela skillnaden jämfört med då. Konstigt med magen, mådde fortfarande inte bra på söndagen. Räknade ihop antal gels och bars jag hade med mig i mål och kom fram till att jag hade fått i mig 3 gels hallon och 3 gels med cola och koffein plus 1,5 bar och den sportdryck jag fick i mig vid kontrollerna. Det är alldeles för lite för att genomföra detta på ett bra sätt. Mådde ändå förvånansvärt bra efteråt. Svårt att förklara illamåendet.

Oavsett så längtar jag redan tillbaka till nästa år!

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.