Löparåret 2018

Ambitionen var att springa så många tävlingar som möjligt fram till 23 oktober då sonen var beräknad, tankegången var att jag inte vet hur mycket jag kommer kunna träna sen och kanske aldrig kommer tillbaka i samma form igen.

Målen för säsongen var att fortsätta förbättringen på samtliga distanser enligt följande:

Marathon 3:19:59 (tidigare PB 3:28:11)

Lidingöloppet 2:21:59 (2:29:05)

Halvmarathon 1:29:59 (1:34:12)

10km 39:59 (41:29)

5km 19:59 (20:29)

Försäsong och Stockholm Marathon i rekordvärme

Året inleddes med höga förhoppningar efter att ha tränat hårdare än någonsin under vintern. Lagom till den första tävlingen började jag få lite känningar av den tidigare överbelastningsskadan i underbenet, var dock redo på startlinjen av Premiärmilen 24 mars. Kände mig säker på personbästa (41:29), borde komma under 41, fanns det till och med chans på drömgränsen sub40? Resultatet blev 42:22 efter att ha dött totalt. Gick ut för hårt i förhållande till aktuell form. Risigt underlag var det också. Det här glömmer vi.

Vårens stora begivenhet var annars Prag Halvmarathon 7 april. Jag och Lisa fick resa ner själva eftersom både Mackan och Mattias var sjuka. Förväntningarna hade skruvats ner rejält efter Premiärmilsdebaclet och jag hade också känningar i benet till och från. Vis av premiären gick jag ut lugnt, och kunde öka rejält sista 5km. Det nya personbästat på halvmarathon skrevs till 1:32:58, kändes skönt att vara tillbaka på banan igen.

En träningsperiod följde innan Kungsholmen Runt Halvmarathon 5 maj, viktig tävling i uppladdningen inför Stockholm Marathon. Nytt personbästa, slipade 27 sekunder till 1:32:31 efter en oförklarlig schackningsperiod mellan 13-15km. Avslutade återigen starkt, vilket jag även gjorde i Milspåret 18 maj. Även om jag kapade en minut från Premiärmilen och satte nytt personbästa med sex sekunder till 41:23 var jag nu lite förbryllad att jag inte var snabbare på de kortare distanserna, jag hade ändå kört väldigt mycket 1000m-intervaller under vintern…

Vid det här laget hade det börjat bli varmt i Sverige. Oroväckande varmt. Med en vecka till Stockholm Marathon 2 juni stod det klart att det skulle bli ett riktigt värmeslag. Illa, jag hade ju som mål att gå under 3:20 och hade inte tänkt springa något mer marathon under året. Alltså fick det bära eller brista, gick ut friskt trots hettan. Det märktes ganska snart att ansträngningsnivån var för hög för att hålla den farten, men höll fart för 3:25 fram till Söder. Då kom alla backarna på en och samma gång, jag fick krampkänningar och fick dra ner ordentligt på farten. Kom i mål på 3:35:40 vilket ändå är snabbaste tiden jag gjort i Stockholm. Även om jag inte är nöjd med tiden så är jag nöjd med att jag gav det en chans. Publiken var fantastisk, det var otroligt många sadister som samlats för att se löparna plågas i hettan! Direkt efter tävlingen bestämde jag mig för att det skulle bli ett till marathon i år. Detta skulle senare påverka vilka av mina mål för året jag skulle uppnå.

Attack på Sub90 och Midnattsloppet

Jag hade redan sprungit två halvmarathon i år, under sommaren skulle det bli tre till. Efter Stockholm Marathon hade jag en bra träningsperiod trots att det var konstant varmt fram emot Kalmar Malkars 21K 30 juni. Nådde inte riktigt sub90 men nytt personbästa 1:31:14 och ett bra lopp. Tappade lite för mycket i motvinden under mitten av loppet.

Två veckor senare attackerade jag sub90 igen på Semesterhalvmaran 14 juli. Nu hade dock värmeböljan antagit löjliga proportioner, det var 30 grader i skuggan kl 18 då loppet startade. Jag missade den andra vätskekontrollen och sen var det kört, kravlade mig i mål på 1:35:10.

Årets sista halvmara blev Tällberg Halvmarathon 4 augusti. Här hade jag inga förhoppningar om personbästa då banprofilen var minst sagt grym med flera rejäla monsterbackar, utan jag gick in för att njuta av den vackra banan och ha en trevlig semester. Hade dock grymt bra ben och kom in på en bra placering med tiden 1:32:45, känns som mitt bästa lopp dittills.

Nästa planerade lopp var veckan efter, ett millopp i Vallentuna som blev inställt pga för få anmälda. Jag anordnade då en egen tävling över 10000m bana med några vänner som deltagare, Perssons Stora Pris 11 augusti. Ofint nog vann jag på tiden 40:47, min dittills bästa (och enda) tid på 10000m bana. Detta var bra uppladdning inför Midnattsloppet 18 augusti. Jag kände mig nu i bra form och satsade på att gå ut hårt och göra en attack på sub40. Det räckte till personbästa 40:21 på den tuffa banan, drygt 2 minuter bättre än förra årets lopp. Väldigt nöjd med detta, allt träningsslit har börjat betala av sig.

En till mara, sekundstrid på Lidingö och en drömgräns

Träningen var sen ett tag tillbaka inriktad på marathon, årets andra och sista mara skulle springas i Tallinn. Det ledde också till att jag inte hade möjlighet att springa Stockholm Halvmarathon som gick veckan efter, vilket innebär att sub90 får vänta till nästa år. Innan Tallinn skulle jag dock springa två 5km-tävlingar. I Solsidan Runt 25 augusti återkom jag efter förra årets trevliga upplevelse. Resultatet blev personbästa på 5km 19:08, klarade därmed den behagligt satta årsmålsättningen att gå under 20 minuter. Veckan efter Huddingeloppet 2 september, där jag kom in på 19:30 efter att ha kört 15km maratempo dagen innan.

Jag anlände till Tallinn Marathon 9 september med ett enda uppdrag, att gå under 3:20. Taktiken var att ha lite marginal mot målet i början så det fanns utrymme för att tappa tid om tröttheten skulle komma. Jag passerade halvvägs på 1:37:18 vilket alltså pekade mot under 3:15, allt enligt plan. Höll farten till 33km då steget började bli tungt… Km-tiderna kröp uppåt och jag hade en djup mental kamp med mig själv. Jag upprepade som ett mantra att jag inte ville leva en hel vinter med att ha missat 3:20, lyckades på något sätt få kraft att öka farten igen. På slutet visste jag att det var tight och gav allt in mot mål, en oerhörd lättnad då jag ser klockan över målportalen slå över på 3:19 då jag närmar mig, jag klarade det! Nytt personbästa på marathon 3:19:14 och uppnått säsongsmål.

Tre veckor av terrängträning senare var det dags för Lidingöloppet 29 september, ett av mina absoluta favoritlopp. Jag hade satt under 2:22 som mål, då jag kände att det var för tufft att komma under 2:20. Enligt min klocka och min egen upplevelse startade jag väldigt snabbt och hade bra med tid tillgodo. Det blev därför lite panik då jag passerade 15km på 1:10:19 med vetskap om att andra halvan är väldigt mycket tuffare. Jag ökade takten och det kändes bra fram till 23km då jag började få krampkänningar och fick korta av steget rätt mycket. Med mitt nu korta avhuggna steg höll jag ändå hyfsad fart och kunde på slutet spurta ner mot målet, det var klart att det hängde på sekunder. Skar mållinjen på 2:22:02 och missade med tre sekunder… En förbättring med sju minuter sen förra året, ändå nöjd!

Det fanns nu ett mål kvar att jaga, drömgränsen 40 minuter på milen. Jag levde i tron att jag hade en chans kvar, Hässelbyloppet 14 oktober. Jag hade i stort sett redan tagit ut sub40 på förhand efter att jag nästan lyckades på Midnattsloppet, och denna banan är mycket lättare. Hade börjat få känningar av underbenet och fick hoppa över en del pass innan dock. Från start gick jag ut för snabbt, halvvägs var jag trött och passerade på just under 20. Andra halvan blev en kamp, i mål besviken på 40:45. Näst bästa miltiden någonsin men inget att glädjas åt, det var sub40 som var det enda målet.

När det inte verkade som barnet var på väg anmälde jag mig därför till Varvetmilen Södertälje 20 oktober. Detta var verkligen sista chansen, tre dagar till planerad födsel. Jag hade lärt läxan från Hässelby och startade lugnt, fokuserade på tekniken och att springa lätt. Passerade 5km på ca 20:08 med alla krafter kvar. Ökade sedan successivt och med en sista km på 3:44 gled jag triumferande in på 39:46. Nu kunde jag ta säsongsvila med gott samvete och invänta min sons födelse, jag hade gjort allt jag kunnat för att nå mina mål!

Sammanfattning

Jag är helt klart nöjd med säsongen även om jag inte klarade alla mina mål. På Lidingö missade jag med tre sekunder, och jag sprang ingen halvmara när jag var i min bästa form eller i riktigt bra förhållanden. Riktigt nöjd med marathon- och miltiderna. Sammanlagt har jag sprungit 2707km under 2018, klart över målet på 2400km.

 

Målen:

Marathon 3:19:59 klarat! 3:19:14 (tidigare PB 3:28:11)

Lidingöloppet 2:21:59 missat! 2:22:02 (tidigare PB 2:29:05)

Halvmarathon 1:29:59 missat! 1:31:14 (tidigare PB 1:34:12)

10km 39:59 klarat! 39:46 (tidigare PB 41:29)

5km 19:59 klarat! 19:08 (tidigare PB 20:29)

 

Till 2019 kommer jag ha följande mål:

Marathon 3:09:59

Lidingöloppet 2:14:59

Halvmarathon 1:27:59

 

Fokus på längre distanser alltså!

 

Syns i löpspåret 2019!

/Andreas

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.