En titt i backspegeln – 2019

Så här i mitten av mars börjar det kännas lagom att sammanfatta fjolårets träning. Jag brukar ju göra det ungefär vid årsskiftet, reflektera över vad som har hänt, vilka mål jag uppfyllde och vad som inte riktigt funkade. Och utifrån det brukar jag samtidigt planera kommande år. Det går förvisso att göra när som helst, och den planeringen reviderar jag ändå hela tiden, men samtidigt är det på nåt sätt lämpligt att göra det när kalendern fortfarande gapar tom och jag tror att jag har eoner av tid.

Nu blev det lite annorlunda 2019 eftersom jag under 2018 kvalade till Boston Marathon 2020, och när väl bekräftelsen – som mest var en formsak men ändå lite nervös – kom i september så fick jag på nåt sätt fokus på det redan då. Det påverkade i sig inte träningen just då, annat än att jag var noga med att inte säsongsvila löjligt längre efter Frankfurt Marathon, utan bara så länge som behövdes, och sen har det varit fullt fokus på Boston i april. Nu blir det ju inte riktigt så (mer om det i ett senare blogginlägg … kanske), men när jag gick in i julledighet och tid för sammanfattning av året som gått höll jag mest full fart framåt och inte så mycket blick i backspegeln.

Dessutom var jag för stunden lite trött på att skriva. Eller nä, det är jag väl inte, egentligen. Men förra året var jag i slutspurten av min bok Förändring – berättelser om Norrbotten förr och nu, en bok som jag lagt ner lika mycket hjärta som tid i. Boken släpptes i december, men arbetet med den hade varit väldigt intensivt hela året, och framför allt på hösten. Och när man filar på formuleringar morgon, kväll och mitt på dagen och till sist också drömmer om boken så är det läge att inte skriva så mycket annat än det jag gör i mitt jobb. Då blev det inte mycket till bloggande. Men tränade gjorde jag.

Det började bra. Jag hann precis konstatera att jag kände mig ganska stark så där på vintern och att det var roligt att komma i gång igen. Samma dag började jag må skit och nästa dag hade flunsan från helvetet brutit ut. Det var i januari, och det tog fånigt lång tid att komma tillbaka även när jag blivit frisk. Jag flåsade mig igenom mina rundor, stannade i varje uppförsbacke och undrade om det nånsin skulle lossna. Det gjorde ju det, men det tog tid, och på något sätt kände jag mig aldrig riktigt ikapp under året. Det var som om jag ofta låg efter, som om jag tappat för mycket grundträning vilket i sin tur påverkade nyckelpassen. När jag och Farornas Konung reste till England för tio dagar av fellrunning var jag visserligen pigg, frisk och glad men otroligt dåligt förberedd. De backpass som Faran kört på gymmet, och som jag också hade behövt för att få en någorlunda dräglig tillvaro under loppen, hade jag fått kliva av nästan direkt. Kroppen orkade inte. Det slet mer än det gav. Men det här året var jag i alla fall skadefri och dessutom visste jag vad som väntade mig.

Oj, vad kul det var! Vi sprang det ena loppet backigare än det andra. Jag klafsade i geggamoja, pratade med klubbkompisar från Goyt Valley Striders och hade bara så trivsamt. Ibland deltog jag i nåt lopp som var alldeles för tufft för mig – Old man of Coniston – så det är tur att jag inte visste det, för så här efteråt är det en jäkla häftig upplevelse, även om jag grinade lite medan jag höll på.

20190715_123025

Jag tar en liten energipaus på Lofoten.

Nåväl, den varma sommaren kom och jag styrde om: la alla långpass gristidigt på morgonen för att inte känna mig kokt när jag sprang. Jag och Faran tillbringade tid både i norr och i väst och i Lofoten. Ett aningen tufft program för mig, så i år ska det bli roligt att få varva löpningen med paddling eftersom vi passade på att köpa varsin kajak i höstas. Jag har ännu inte invigt min, och eftersom jag är total nybörjare känner jag att det kan bli en krävande sommar. På ett bra sätt.

Så blev det oktober och det blev Frankfurt Marathon. Om det loppet har jag berättat i ett separat inlägg, men nu med lite distans måste jag ändå säga att jag är nöjd. Jag hade lite blandade känslor veckorna efter. Ville så mycket. Kunde så mycket. Hade så mycket bättre kapacitet än vad jag fick ut då. Men det är väl en del av charmen med maraton, att man har en lång sträcka att springa och att det kräver ett helt annat tänk än ett millopp eller en halvmara – som förvisso har sina alldeles egna utmaningar. Så inför höstens maraton vet jag ändå att jag kan slita, att jag kan kämpa mig hela vägen trots en dålig dag. Det är också en bra lärdom.

Och även om träningsåret började i moll så slutade det i dur. Det blev ett rätt bra år, med snabba fötter på krokodiltallsrundan och en hel del annat kul. Men nu är jag sedan länge fokuserad på 2020 och allt som kommer att hända då.

20190731_102134

Kuststigen på Malmön.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.